I förra veckan välte katterna min helfigurspegel som på grund av min egen lättja stått lutad mot väggen i en minst sagt olämplig vinkel. Spegeln gick i tusen bitar men jag förutsätter att det är någon av katterna som får bära den olyckan eftersom jag faktiskt låg och sov. Jag har haft mer angenäma stunder än den natten, när jag klockan halv fem på morgonen kröp omkring på golvet och plockade upp tusen och åter tusen spegelskärvor. Som tur är blev ingen skadad. En ny spegel hamnade dock snabbt överst på julklappsönskelistan. Personligen kan jag inte för mitt liv begripa hur man kan leva i ett hem utan en helfigurspegel. Min oförståelse brukar yttra sig som illa dold irritation när jag besöker dessa hem och inser att det inte finns någon möjlighet att spegla hela mig. Ja, jag är en ytlig jävel. Det är inget jag är stolt över men något jag sedan länge försonats med. Exakt hur ytlig jag är har blivit smärtsamt uppenbart i samband med helfigurspegelns bortgång. Mamma har lovat att ge mig en ny i julklapp så jag bör ha den i mitt hem om fyra-fem dagar. Inte så många dagar kan man tycka, men jag håller på att gå under! Bara tanken på att göra saker och gå utanför dörren utan att först få en bra bild av hur jag faktiskt ser ut skapar en så pass stor oro i min kropp att jag seriöst övervägt att gömma mig i sängen hela helgen.
Igår hade jag lovat bort mig på förkvällsöl på Stället Mittemot och eftersom jag bara haft arbetsuniform eller pyjamas på mig de senaste dagarna kände jag ett starkt behov av att vara lite innovativ och iklä mig en oprövad klädkombination. Vilket naturligtivs var en befängd idé, jag borde ha tagit någon gammal sliten outfit som jag haft hundra gånger och gå ut genom dörren. Men nej, nytt skulle det vara. Och ingen helfigurspegel hade jag. Vad göra? Jag testade att fota mig själv med mobilkameran bara för att konstatera det jag redan visste: kameran på den nya mobilen är inkapabel att återge någonting. Dessutom är mina armar för korta för att skapa en kameravinkel som fångar mig i helfigur. Testade även att ställa mig på en stol och spegla mig i köksfönsterna. Grannarna är vid det här lagt fast övertygade om att jag är ett psykfall. Dessutom lämnar fönsterglas en del övrigt att önska när det gäller färgåtergivning. Tillslut kom dock vad jag inte kan se som annat än divine intervention i form av modebloggarnas skyddhelgon till undsättning och därmed insikten om att jag faktiskt har en inbyggd webbkamera på min laptop. Fram till igår hade jag lustigt nog aldrig använt en webbkamera och första gången jag gör det så är det inte för att kommunicera med någon, utan jag webcamar mig själv för att se om min outfit är fab eller drab. Den var neither men jag var redan sen och orkade inte byta om. Jag har en nyvunnen respekt för webbkameran, den kommer vara min räddning fram till jul.
Igår hade jag lovat bort mig på förkvällsöl på Stället Mittemot och eftersom jag bara haft arbetsuniform eller pyjamas på mig de senaste dagarna kände jag ett starkt behov av att vara lite innovativ och iklä mig en oprövad klädkombination. Vilket naturligtivs var en befängd idé, jag borde ha tagit någon gammal sliten outfit som jag haft hundra gånger och gå ut genom dörren. Men nej, nytt skulle det vara. Och ingen helfigurspegel hade jag. Vad göra? Jag testade att fota mig själv med mobilkameran bara för att konstatera det jag redan visste: kameran på den nya mobilen är inkapabel att återge någonting. Dessutom är mina armar för korta för att skapa en kameravinkel som fångar mig i helfigur. Testade även att ställa mig på en stol och spegla mig i köksfönsterna. Grannarna är vid det här lagt fast övertygade om att jag är ett psykfall. Dessutom lämnar fönsterglas en del övrigt att önska när det gäller färgåtergivning. Tillslut kom dock vad jag inte kan se som annat än divine intervention i form av modebloggarnas skyddhelgon till undsättning och därmed insikten om att jag faktiskt har en inbyggd webbkamera på min laptop. Fram till igår hade jag lustigt nog aldrig använt en webbkamera och första gången jag gör det så är det inte för att kommunicera med någon, utan jag webcamar mig själv för att se om min outfit är fab eller drab. Den var neither men jag var redan sen och orkade inte byta om. Jag har en nyvunnen respekt för webbkameran, den kommer vara min räddning fram till jul.
